mer indian faktaEfter diverse öden förenade sig Washaike omkring 1830 med shoshonerna i Fort Bridger-landet. Han utmärkte sig genom tapperhet och blev en av shoshonernas främsta krigare. Traditionen förmäler att han adopterades av shoshonernas överhövding, Gula Handen. Efter dennes död övertog han fler och fler av hans befogenheter och under loppet av ett par decennier lyckades han samla de flesta beridna östshoshoner under sin ledning.
Från och med 1850 är han en dominerande figur i västerns historia. Vid det kända Fort Laramie- mötet 1851 delifilerade hans väl disciplinerade krigare på ett så bländade sätt att de och deras hövding väckte de vitas ohöljda beundran.
Alltsedan denna tid höll Washakie en fast hand över sina annars så splittrade shoshoner. Han förde deras talan med obestridd auktoritet, och han åtnjöt deras aktning på grund av sin starka personlighet, sitt mod och sin intelligens. Ännu vid sjuttio års ålder imponerade hövdingen på sina krigare genom att ensam bege sig på en krigsräd och återkomma med sex skalper.
Under emigranttågen över Oregon-leden höll Washakie sina krigare i schack och hjälpte emigranter som råkade i svårigheter - detta fastän villebrådet kring leden blev bortskjutet och bärmarker förödda. Washakie insåg de vitas styrka och ville inte i onödan vålla bekymer för sitt folks framtid. Under 1860 talets siouxkrig förhöll sig hövdingen av strategiska skäl lojal mot de vita som ju bekämpade hans fiender, siouxindianerna, när dessa trängde fram över shoshonernas marker i västra Wyoming.
Washakie längtade efter ett eget område där han och hans folk kunde få vistas ostört, och hans val föll på den vintervarma Wind River-dalen där shoshonerna brukat slå upp sina vinterläger. Genom fördraget vid Fort Laramie 1868 avsattes detta land som reservat for prärieshoshonerna och andra östshoshonska band som nu definitivt underordnades Washakies myndighet. Shoshonindianerna hade emellertid att utkämpa flera duster med siouxindianerna innan de under loppet av 1870-talet kunde ta reservatet i besittning.
Även kråkindianerna gjorde anspråk på Wind River-landet. Så sent som i mars 1866 hade det stått ett fältslag mellan dem och shoshonerna vid ett berg norr om Wind River, Black Mountain eller Crowheart Butte. Striden böljade fram och tillbaka i fyra dygn och slutade med att Washakie triumferade med ett kråkindianskt hjärta på lansen - medan kråkindianerna tvangs till flykt.
Efter Laramie-avtalet bilades fientligheterna, och i 1870 talets strider med siouxerna deltog shoshoner och kråkor på samma sida. En ung kråkkvinna som lämnats efter striden vid Crowheart Butte blev så småningom ( 1872?) Washakies hustru.
I juni 1876 deltog Washakie och shoshonerna i general Crooks marsch mot Sitting Bulls styrkor i Bighorn-bergen och kämpade tappert i slaget vid Rosebud. Lönen för mödan blev en besvikelse, ty följande år placerades dödsfienderna arapaho på reservatet. Provisoriskt, hette det, men - som det visade sig i - för gott. Washakie protesterade med bitterhet, men förgäves. Ännu en besvikelse beredde honom de vita, nämligen när han under de sista åren av sitt liv nödgades avstå från delar av sitt reservatsområde (1897). Fyra år efter hans bortgång vågade myndigheterna beröva shoshonerna hälften av det reservat som en gång högtidligt överlämnats till dem.
Washakie avled i februari 1900. Han var den siste styrande hövdingen bland shoshonerna, och vid tiden för sitt frånfälle den mest celebrerade hövdingen i Nordamerika. Ståtlig, med utomordentlig indianprofil, vithårig (sedan unga år - han kallades "den vithårige gossen" av sina stamfränder), auktoritativ och klok gjorde han ett oerhört intryck på både vita och indianer. Han kunde när så krävdes - anamma den vite mannens seder, t.ex. vid högtidliga middagsbjudningar. Han lät döpa sig 1897 for att bli botad från en sjukdom, och hade sedan en stark tro på dopets magiska effekter ("god medicin").
Han efterlämnade flera barn, bl.a. äldste sonen Dick Washakie, som ärvde (den nu endast nominella) hövdingatiteln, och den inflytelserike sonen Charles Washakie - vars mor var den kråkkvinna Washakie vunnit i strid. Wind River reservatets huvudort - Fort Washakie - minner idag om den store hövdingen.
|
